Nu har jag gjort något dumt igen.
Hur dumt är det inte att vika sig för sin stora kärlek trots att den sårat en mer än den nånsin gett en något bra?
För en månad sen tog det slut mellan mig och mitt ex och det var mest pga svartsjuka. Han ansåg att vi bland annat inte hade några gemensamma intressen och därför ville han inte mer.
Hans svartsjuka övertog en gräns och tillslut var jag tvungen att säga ifrån. Med sitt svartsjukeprat trissade han även upp mig, gjorde mig svartsjuk, det smittade av sig. Kände mig så dum när jag jämt kom på mig själv med att tänka som honom, vem smsar han med? Varför pratar han mer med henne än han behöver? Varför kommenterar han henne så mycket? Småsaker som blev jättestora liksom.
Det gjorde ondare och ondare för varje dag och tillfälle jag faktiskt kom på mig själv. Men han var ju lika, jag är ju inte svartsjuk egentligen men det kändes som att jag fick en anledning att vara det när han höll på så.

Varför är han svartsjuk? Litar han inte på mig? Säger han så för att jag borde bli svartsjuk? Borde jag oroa mig för något? Ja, ni som varit med om samma sak förstår mig när jag säger så.

Till ämnet. Igår träffades vi och hade sex. Jag sov över.

Varför gör jag såhär? Varför är jag så dum på mig själv och utsätter mig för det? Jo.. för jag kan inte sluta tänka på honom.. Saknar honom så, fan! Gör ju bara mig själv så illa av det..